Nu har det gått några veckor sedan min fina och högt älskade familjemedlem, Princess, fick komma till de evigt gröna ängarna.  Jag har inte orkat skriva om det tidigare... 
Jag hittade Princess på Burhults stuteri i Lerum och hon kom till mig som åring 1988 och bodde då med mig på Wången i två år. Hon var så fin och så snäll. Vi fick 23 år tillsammans. Gått igenom både roliga och mindre roliga saker tillsammans. Tack och lov att jag hittade Bränna-Karin i tid så jag kunde få hjälp att förstå Princess. Princess var mycket känslig som unghäst och en väldigt orolig själ. Welsh cobben avlas bara på utseende i England inte på temperament. Allt tog lång tid med henne och jag fick lära mig att ha oändligt tålamod när vi tex var ute på promenad och hon blev rädd så kunde det ta en timme att få henne lugn igen.  Ingen, som inte sett henne då, kunde tro det nu när hon på ålderns var  lugn, trygg och hade bestämda åsikter om vilken hage hon skulle vara i eller om hon inte ville vara i hagen så gick hon fritt på gården.  Hon var den som inte tuggade i sig växter som vi ville ha kvar, hon bet inte i saker eller hade sönder något. Hon var alltid snäll och glad.

Jag körde in henne och visade henne körd med gigg på premiering som fyraåring.  Med sitt första föl, Nahéma, vid sidan körde jag henne, stolt som en tupp!  Hon fick dra potatiskupen och harven i trädgårdslandet likaväl som giggen på vägarna. Hon blev en väldigt säker och fin körhäst.
Vi tävlade körning i flera år och kom till MSV sedan tyckte jag att det blev för tuffa hinder... Ofta vann vi eller kom på medaljplats i dressyren men jag tordes aldrig köra för fullt i hindren så där kom vi ofta långt ner. Jag var så rädd att vi skulle fastna och jag skulle göra Princess illa.  Jag tränade hela tiden för Bränna-Karin och därför gick inridning och ridning väldigt lugnt och metodiskt till och det passade Sessan bra. 

Princess fick tre föl:  1991 fick hon ett stoföl, Nahéma, 1995 ett hingstföl som fick heta Amir och 1996 ett stoföl till som fick heta Zelda.  Det blev alla kolsvarta, precis som sin mor. 

När jag fick jobb i England så fick Princess följa med.  Jag hämtade henne med hästtransport och vi reste i 24 timmar på båt och sedan 3 timmar till på land.  I England fick hon gå med en shirehäst!!  Hästen hette Duke och var 190 cm hög och hade aldrig gått med någon annan häst tidigare. Han blev så glad!  Princess skulle visa vem som skulle bestämma och la öronen bakåt, backade emot honom men han förstod inte vad hon menade!!  Princess gick igenom hela registret för att flytta på honom: rusa emot honom, backa mot honom, visa tänderna och hugga efter honom, stegra sig emot honom. Lönlöst!! Hon bestämde sig sedan för att låta det vara. Han fattade inget i allfall!!  På håll såg de ut som sto med föl och Duke galopperade så det blev stora hål i hagen när jag tog ut Princess för att rida.  Han var så orolig att hon inte skulle komma tillbaka. Princess älskade England där gräset växer året om!!

Så var det resdags igen. Denna gång till Dalarna där jag fått jobb. 

Några fler flytter blev det och hon tog det bra.  Hon var ingen häst som fäster sig speciellt mycket vid andra hästar.

Vi tränade hela tiden mycket och 2007 var vi anmälda för att göra riddarprov för Bent Branderup!  Princess då 20 år och i väldigt fin form. Hon var jätteduktig och vi hade fått till bytena riktigt fint och piaffen och passagen satt klockrent. 
Två veckor innan provet ramlade jag av en unghäst och fick sprickor i två revben... 

Efter min långa konvalecens ville jag inte att Princess skulle tränas i den omfattningen längre utan trappa ner. Hon var utmärkt som läromästare till Tuva och älskade sina långa promenader i skogen. Tog så väl hand om Tuva. På vintrarna åkte vi  åkte kälke efter henne i skogen.

Sista åren vi hade tillsammans var hon skadad i en muskel och gick inte att rida eller köra. Hon fick vara på gården och sköta gräsytorna istället. Alla ytor som inte var hagar putsade hon så fint åt oss.

Princess fick avsluta sitt liv på vår gård och hon märkte aldrig vad som skulle ske. Hon mumsade på god mat och var lugn och tillfreds. Det var dax och jag ville inte att hon skulle behöva gå en hel vinter till med sitt onda bakben. Det blev sämre när det var kallt. Det var ändå en oerhört svår och lång process för mig.  Nu känns det ändå som det var rätt och Princess har nu inte längre ont och behöver inte stå ut med vintern utan kan träffa Talento och Amir igen på de gröna ängarna där gräset alltid växer. Hon har det bra nu igen!

Jag saknar dig, älskade Princess, men jag vet att du har det bättre nu!

Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag glömmer dig aldrig!

Du var en speciell häst som var älskad av hela min familj!

Vila i ro så ses vi så småningom du och jag. 
Då vill jag känna din underbara varma mule mot min kind igen..

//Ewa