Nu har det gått några veckor sedan min fina och högt älskade familjemedlem, Princess, fick komma till de evigt gröna ängarna.  Jag har inte orkat skriva om det tidigare... 
Jag hittade Princess på Burhults stuteri i Lerum och hon kom till mig som åring 1988 och bodde då med mig på Wången i två år. Hon var så fin och så snäll. Vi fick 23 år tillsammans. Gått igenom både roliga och mindre roliga saker tillsammans. Tack och lov att jag hittade Bränna-Karin i tid så jag kunde få hjälp att förstå Princess. Princess var mycket känslig som unghäst och en väldigt orolig själ. Welsh cobben avlas bara på utseende i England inte på temperament. Allt tog lång tid med henne och jag fick lära mig att ha oändligt tålamod när vi tex var ute på promenad och hon blev rädd så kunde det ta en timme att få henne lugn igen.  Ingen, som inte sett henne då, kunde tro det nu när hon på ålderns var  lugn, trygg och hade bestämda åsikter om vilken hage hon skulle vara i eller om hon inte ville vara i hagen så gick hon fritt på gården.  Hon var den som inte tuggade i sig växter som vi ville ha kvar, hon bet inte i saker eller hade sönder något. Hon var alltid snäll och glad.

Jag körde in henne och visade henne körd med gigg på premiering som fyraåring.  Med sitt första föl, Nahéma, vid sidan körde jag henne, stolt som en tupp!  Hon fick dra potatiskupen och harven i trädgårdslandet likaväl som giggen på vägarna. Hon blev en väldigt säker och fin körhäst.
Vi tävlade körning i flera år och kom till MSV sedan tyckte jag att det blev för tuffa hinder... Ofta vann vi eller kom på medaljplats i dressyren men jag tordes aldrig köra för fullt i hindren så där kom vi ofta långt ner. Jag var så rädd att vi skulle fastna och jag skulle göra Princess illa.  Jag tränade hela tiden för Bränna-Karin och därför gick inridning och ridning väldigt lugnt och metodiskt till och det passade Sessan bra. 

Princess fick tre föl:  1991 fick hon ett stoföl, Nahéma, 1995 ett hingstföl som fick heta Amir och 1996 ett stoföl till som fick heta Zelda.  Det blev alla kolsvarta, precis som sin mor. 

När jag fick jobb i England så fick Princess följa med.  Jag hämtade henne med hästtransport och vi reste i 24 timmar på båt och sedan 3 timmar till på land.  I England fick hon gå med en shirehäst!!  Hästen hette Duke och var 190 cm hög och hade aldrig gått med någon annan häst tidigare. Han blev så glad!  Princess skulle visa vem som skulle bestämma och la öronen bakåt, backade emot honom men han förstod inte vad hon menade!!  Princess gick igenom hela registret för att flytta på honom: rusa emot honom, backa mot honom, visa tänderna och hugga efter honom, stegra sig emot honom. Lönlöst!! Hon bestämde sig sedan för att låta det vara. Han fattade inget i allfall!!  På håll såg de ut som sto med föl och Duke galopperade så det blev stora hål i hagen när jag tog ut Princess för att rida.  Han var så orolig att hon inte skulle komma tillbaka. Princess älskade England där gräset växer året om!!

Så var det resdags igen. Denna gång till Dalarna där jag fått jobb. 

Några fler flytter blev det och hon tog det bra.  Hon var ingen häst som fäster sig speciellt mycket vid andra hästar.

Vi tränade hela tiden mycket och 2007 var vi anmälda för att göra riddarprov för Bent Branderup!  Princess då 20 år och i väldigt fin form. Hon var jätteduktig och vi hade fått till bytena riktigt fint och piaffen och passagen satt klockrent. 
Två veckor innan provet ramlade jag av en unghäst och fick sprickor i två revben... 

Efter min långa konvalecens ville jag inte att Princess skulle tränas i den omfattningen längre utan trappa ner. Hon var utmärkt som läromästare till Tuva och älskade sina långa promenader i skogen. Tog så väl hand om Tuva. På vintrarna åkte vi  åkte kälke efter henne i skogen.

Sista åren vi hade tillsammans var hon skadad i en muskel och gick inte att rida eller köra. Hon fick vara på gården och sköta gräsytorna istället. Alla ytor som inte var hagar putsade hon så fint åt oss.

Princess fick avsluta sitt liv på vår gård och hon märkte aldrig vad som skulle ske. Hon mumsade på god mat och var lugn och tillfreds. Det var dax och jag ville inte att hon skulle behöva gå en hel vinter till med sitt onda bakben. Det blev sämre när det var kallt. Det var ändå en oerhört svår och lång process för mig.  Nu känns det ändå som det var rätt och Princess har nu inte längre ont och behöver inte stå ut med vintern utan kan träffa Talento och Amir igen på de gröna ängarna där gräset alltid växer. Hon har det bra nu igen!

Jag saknar dig, älskade Princess, men jag vet att du har det bättre nu!

Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag glömmer dig aldrig!

Du var en speciell häst som var älskad av hela min familj!

Vila i ro så ses vi så småningom du och jag. 
Då vill jag känna din underbara varma mule mot min kind igen..

//Ewa

 

Ulrika

25 december 2011 21:49

Beklagar din förlust och tänker på all glädje hon gav.
Hon har samma uttryck som min svarta mycket vänliga kallblodstravar hingst.
Förstår din saknad och tänker att när sorgen klingat av är det bara gnistrande glädjande minnen kvar att hämta kraft ur.

Ewa Angantyr

25 december 2011 21:59

Tack Ulrika! Ja, hon har gett mig enormt mycket glädje som jag ska bevara i mitt hjärta! En häst som Princess möter man bara en gång i livet.

 

Magda

26 december 2011 19:34

Vad hemskt det är när det är dags för en kär vän att lämna. Vad fin hon var din Princesessa! Man ser att hon var ngt alldeles speciellt.

http://www.descarada-de-fenix.blogspot.com

Ewa Angantyr

26 december 2011 20:01

Tack, Magda! Jo, Princess var en speciell häst, det tyckte vi alla!!

 

Frida

27 december 2011 22:50

Tråkigt att läsa att din fina Welsh cob har fått vandra vidare. De är verkligen speciella och jag tror därför att de får en speciell plats i ens hjärta och är därför oförglömliga. Fantastiskt fina bilder på henne!

http://fridanygren.blogspot.com

 

Carina

27 december 2011 23:00

Skickar kramar i massor...Vet precis hur det känns.Nu har lille Sessan det bra utan att ha ont..<3 <3 <3...

Ewa Angantyr

27 december 2011 23:12

Tack, det värmer..

 

Beathe Lindhagen

28 december 2011 09:01

Som du skriver, nu kan hon vandra på de evigt gröna ängarna o träffa de andra som går där.
Många kramar till dig, vet hur det är o förlora någon som betytt så mkt för en. //Beathe

Ewa Angantyr

28 december 2011 16:56

Tack Beathe!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Jag har nu inte skrivit på denna bloggen på över ett år och känner inte heller att jag har tid just nu att göra det.  Kanske fortsätter jag så småningom men i dagsläget om du vill veta vad som händer med Naturlig Dressyr så skicka en vänförfråga...

Vi har haft  en skön helg och gott om tid att förbereda all mat och alla klappar.  Det kom så härligt mycket fin snö och var några grader kallt men tyvärr så började det töa bort dagen innan julafton.  Det var ändå en hel del kvar så en vit jul blev ...

Riverdance är en kille som är orolig och rädd av sig.  Ganska vanligt att de svanska halvbloden är tittiga, oroliga och flyktbenägna.  I min mening så avlar man för myckeet på gångarter och för lite på temperament.  Det är så mång ryttare som inte kl...

Jag har just skrivit en artikel för Naturalhosremanship.ifokus.se om True Connection så jag ut den här oxå!!   Vad är True Connection Del 1 Jag hade förmånen att kunna vara med på en kurs i England för Ingela Larsson-Smith som grundat begreppet...

Lillebror har ju påbörjat piaffen och nu tränar vi det ganska frekvent så vi kan komma vidare.  Han är så ambitiös och vill så mycket att det ofta blir galopp på stället eller levad men jag väntar ut honom till han har enjämn och fin travtakt några s...